Julia och vatten

Det är alltid en obehaglig känsla att ha glömt bort något men ha kvar en gnagande känsla av att det man glömt är av vikt. Jag pratar inte om att glömma sin bankomatkod eller att tvätta på sin tvättid, för det är saker som lätt kan ordnas. Än värre är det när något som har utgjort en viktig del av ens liv försvinner. Det är inte en plötslig händelse, utan en kontinuerlig process, inget man kan sätta fingret på förens långt efter att det är för sent. Så var det i Julias fall, när tankarna strömmade genom hennes huvud, fortfarande med den tidiga morgonens hinna över hjärnan, på bussen till arbetet. Hon hade inte tänkt på sin far på länge. De hade aldrig varit nära eller haft särskilt mycket kontakt och efter hans död hade hon knappt sörjt. Jobbat dagen efter. Några frampressade tårar på likvakan och modstulna blickar vid graven dagarna efter, men inget som var mer än ett ytligt skådespel. Inget som skrapade sig igenom en yta hon satt upp. Hon ville verkligen, försökte verkligen känna vad som helst, något litet, något. Det fanns inga tecken på att hon hade stängt in eller gömt undan sina känslor.

Hon kunde bara sluta sig till att de aldrig hade funnits, det hade aldrig kommig några känslor att skjuta undan från början. Bara det i sig kändes underligt tomt, men det känslan försvann även den snabbt. Men det var när hon hade en morgon, på bussen, kom på sig själv med att inte minnas sin fars ansikte, som alla känslorna kom. En person som så länge hade varit en del av hennes liv, vars kropp hade skapat hennes och hon kunde inte ens komma ihåg hans ansikte. Hon försökte se tillbaka på ett gammalt barndomsminne, en jul när hon var barn, men tomtens ansikte hade försvunnit i hennes dröm. Bara ett stort vitt skägg och röda kläder, men under det vita pälsbrättet på mössan fanns inga svar. Där fanns anletsdrag, men dem ändrades, nästan spöklikt. Olika skägg, näsor, ögon och hudfärger fladdrade igenom hennes medvetande. Det var då hennes noggrant undangömda dammar brast. Flera år senare och långt efter det att sorgperioden var över hos hennes familj kom minnena, som en flodvåg som sköljde över henne, slog henne mot stenarna på bottnen tills hennes kropp var bedövad, blåslagen, bruten. Och det var där, på bussen på väg till arbetet, som murarna till hennes innersta, till den del av sin själ hon aldrig hade vetat funnits och än mindre kunnat finna, där hennes undermedvetna hade gömt undan allt, alla känslor hon inte vågat känna och alla ord hon inte velat säga. Som när änglarnas basuner ljudit. Och det var där som hon bröt samman. Hon försökte hålla tillbaka känslorna, men vissa känslosvall är så starka att varken du eller jag, som inte har upplevt dem, kan föreställa sig känslan. Hon täckte ögonen med handen, försökte skärma av sig från medresenärernas blickar. De tittade på henne, med ögon som kikade upp bakom tidningskanter, nyfikna som hundar strök de över slagfälten för att finna mat i de dödas kadaver. Hon kände deras blickar, som om de klädde av henne, uttittad och naken försökte hon hålla uppe en fasad hon inte ens visste om att hon höll upp. En ensam tår rann ner längst hennes öga, mer än så tillät hon inte det komma, mer än så visade hon inte för någon, inte här, bland främlingar. Folk återgick till vad de gjorde innan och ignorerade kvinnan med de gråa ögonen till brädden fyllda med tårar, och ingen på bussen låtsades om henne längre. Och när stormen avtagit bar strömmarna upp hennes blåslagna själ till vattenytan.