fredag, februari 29, 2008

Iris

Solen höll på att gå upp nu. Mannen på verandan kunde se hur det kompakta mörkret som omfamnade den sovande trädgården tvingades bort och ersattes av de första gryningstimmarnas gråa ljus. Snart skulle humlorna vakna, tänkte han, och med dem svalorna och måsarna. Trots att solen inte tinat upp jorden än lät mannen filten glida av axlarna och gick naken ut mellan de blommande äppelträden. Gräset var blött och kallt av dagg, och håret reste sig mellan ärren på hans armar. Nu var solen nästan uppe och han satte sig ner i gräset. För en stund svajade han fram och tillbaka, och skuggorna som föll över hans ansikte betonade de mörka sjoken under hans ögon, ett monster i mänsklig skepnad. Han lade sig ner i gräset, rullade över på sidan och tände en cigarett. Håret hade rest sig nu över hela kroppen och han huttrade till igen. Han låg sådär en stund och lät solstrålarna värma hans kropp. Hans ögon hade något glasartade i sig och var mycket fuktiga, och i smutsen hade tårar format långa fåror som försvann ner i skägget. Röken steg långsamt tills vindar grep tag i den och slet den i stycken. Aska föll ner i skägget och på hans bröst, men han verkade inte märka det. När cigaretten tillslut bara var ett glödande filter valde mannen omsorgsfullt ut en punkt alldeles ovanför armvecket och pressade glöden mot sin hud. Stora tårar rullade upp i hans ögon igen. Huset såg nästan fridfullt ut nu, med sina stora becksvarta fönster och röda tak. Nästan mer en herrgård än ett hus. Han låg kvar i gräset en stund till och verkade inte märka av den dämpade gråten inifrån huset. När det rasslande ljudet av småsten mot metal nådde honom var det redan försent. Han reste sig upp och stirrade rakt fram och ansiktet förvreds i en min av koncentration. Sedan sprintade han tillbaka mot och upp på verandan. Genom glasdörrarna vreds 2 par ögon mot honom. Ett kärleksfullt par och ett oroligt. De kärleksfulla ögonens fingrar gled lätt över glaset. De oroligas hand var knuten och dunkade mot det.

Han slet undan en svart presenning och började gräva bland trädgårdsföremålen. Han sprang efter en sekund vidare med en spade i handen. Som en soldat från medeltiden stod han sen på grusvägen, med spaden som ett spjut riktat mot den orangea fläck som kom stadigt mot honom. Snart kunde han urskilja bilen, smattret var som en vrålande storm för honom. Nu var bilen när nog för att se att det satt en äldre man i bilen. Han stannade några meter framför den nakne, nu skälvande mannen med skägget, och föraren gick ur. Han hade skrynkliga kläder på sig och även han stora påsar under ögonen, men trots att han säkert var trettio år äldre än vår nakne vän kunde de ha varit bröder till utseendet.

- Hej Sal, sa föraren. Den nakne mannen stirrade på honom utan att svara.

- Det kan inte fortsätta såhär, fortsatte mannen. Förstår du inte vad du gör mot oss?

Han sträckte ut händerna som för att visa att han inte hade något att dölja och tog ett steg fram. Sal ryckte direkt till och hötte med spaden mot honom.

- Du kommer inte närmare, skrek han med gråten i rösten. Även om jag måste döda dig så skall du aldrig mer röra mig eller Julia, förstår du det?

- Sluta prata gallimatias, sa mannen. Du kommer inte att döda mig, det vet både du och jag. Och att du skulle stoppa mig är löjligt.

Förarens glädjelösa skratt betonade vad han precis sagt. Sals kinder var helt rena från smutsen nu.

- Kom inte närmare, skrek han. Jag slår ihjäl dig, förstår du? Vi älskar varandra, och det skall du inte få förstöra precis som allt annat.

- Jag har inte förstört något, svarade mannen lugnt. Jag har alltid försökt hjälpa dig, men det är svårt att hjälpa någon som inte vill ha hjälp. Som inte tar emot hjälp.

- Kan du inte se att vad vi har är rent och vackert, skrek Sal. Hela hans kropp skälvde nu. Vad vi har är inget som du eller någon annan kan ta ifrån oss. Jag har alltid älskat henne.

Förarens ögon hade medan sal pratade fyllts av stora tårar. När han talade hade hans röst en vädjande underton.

- Snälla du, kan du inte bara släppa in mig så kan vi prata om det. Jag älskar både dig och Julia, men du måste förstå att vad ni gör är inte naturli…

Mer hann han inte säga. Sal hade tagit ett steg framåt och huggit mot honom med spaden. Föraren gled undan med försökte inte avväpna Sal. Från huset hördes ljudet av krossat glas och när föraren tittade in i trädgården kunde han se två kvinnor springa mot dem i gräset, båda klädda i pyjamas och den ena av dem i morgonrock. Sal stirrade först på dem och sedan på föraren. Hans blåa ögon gnistrade i solen och han kastade sig fram mot föraren igen, med spadens egg på väg rakt mot hans hals. Sedan gick allt väldigt fort. När Sal slog mot honom gled föraren, trots sin ålder, förbi honom med förvånande smidighet. Hans knytnäve prickade Sal i magen och när han segnade ihop tog mannen tag i hans hår och sparkade honom över ansiktet. De första blodsdropparna nådde marken innan han gjorde det. En av kvinnorna skrek hans namn, den andra höll handen framför munnen. Den yngre av de två sprang fram till honom och drog upp hans slappa kropp i famnen. Hennes tårar blandades med hans blod och för första gången sen imorse log han, ett leende bara för dem två. Föraren hade lagt armarna om den äldre kvinnan, och de båda tittade med stela ansikten mot Sal och Julia, som i sin tur verkade vara helt omedvetna om deras blickar. Föraren lade mjuk handen på Julias axel.

Det är bäst att jag tar in honom. Hjälp mig nu med din bror sade han med sprucken

röst. Tillsammans bar de in Sal i huset, efter att mannen hade låst upp den sönderslagna glasdörren med nycklarna som låg på verandan. De lade honom i soffan och drog en brun filt över honom. När den äldre kvinnan såg blåsorna som täckte hans armar och bröst började hon gråta. Hon gick ut i köket och efter en stund följde mannen efter. När de hade gått öppnade Sal ögonen igen. Julia hade börjat tvätta hans brutna näsa med en kall, blöt trasa. Han log mot henne igen.

Jag älskar dig, sa Sal. Julias ansikte mjuknade.

Och jag dig, log hon tillbaka.

Det var först flera timmar senare som Sal far upptäckte hur Sals ögon hade ändrats.

En bred strimma, svartare än hans iris skar rakt igenom pupillen. På den ena sidan var den i samma ljusblåa färg som han hade haft hela livet. På den andra sidan var de mörkt bruna.

Etiketter:

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida