Mitt starkaste barndomsminne var den tid jag och min familj tillbringade i Istanbul när jag var fem år gammal. Vi bodde i en gammal och sliten lägenhet med flagnande gula tapeter i ett hotell med utsikt över Hagia Sophia. De första veckorna vi bodde där blev vi ofta väckta av morgonbönerna från minareterna, men jag tyckte alltid att det var vackert. En sång, vars ord jag inte förstod och som gav mig associationer av fjärran sanddyner och undersköna medeltidsstäder omgärdade av murar i sandsten. Utanför dem snirklade sig långa processioner av handelsmän med kameler in i staden och i min dröm luktade den starkt av tobak och kryddor.

De andra i familjen klagade ofta, försökte stänga ljudet ute genom att dra kuddar över huvudet eller använda öronproppar. Jag fick öronproppar av mamma en gång, men så snart hon hade somnat tog jag ut dem och lade bredvid mig på sängens vita lakan. Den bön jag inte förstod hade blivit som en vän för mig, en vän jag inte var beredd att stänga ute. Detta var staden som jag, i en ålder långt tidigare än att man borde känna eller ens känna till kärlek, älskade. När vi reste därifrån grät jag som jag aldrig hade gråtit, då som nu. Men det är inte detta som är mitt dramatiska barndomsminne. Jag tror dock att jag måste ge en viss beskrivning för hur jag kände, eller mins att jag kände för staden och bönen innan vi går vidare. Jag hade fallit för marknaden, med sin starka doft at kaffe och kryddor, för grillad, torr majs och doften av grillat lamm om nätterna. För männen, kvinnorna och barnen, gatorna, torgen och framför allt Hagia Sofias konturer mot natthimmelen. En morgon stod jag tillsammans med min pappa på den ranglig balkong som våningens boende delade i trapphuset, med det mossgröna räcket i metal och som vätte mot basilikan. Min pappa drack kaffe ur en mönstrad blå och vit kopp, jag drack ljummet vatten ur en plastflaska. Vi väntade på bönen tillsammans. Jag tror att han hade förstått vad jag kände och ville dela stunden med mig.

Utanför vårt fönster var en tvåfilig väg, med en kanal på andra sidan. Man kunde se bron några hundra meter bort som ledde över till det parkområde därifrån bönen kom. Därifrån mina drömmar kom. Solen höll på att gå upp just då, fortfarande gömd bakom den välvda kupolen. Strålarna var en fond av rött och guld mot himlen, med de fyra minareterna som likt fingrar sträckte sig mot himmeln.

Jag minns att jag trodde att det var en sång då, jag hade inte förstått innebörden helt. En sång, bara för mig och miljontals andra i staden.
I mittrenen på vägen stod gamla träd. Den hade visserligen ljusgröna löv, men deras stam var gråaktig och vit, och hade flagnat av på sina ställen, blottandes trädets kött. Det var en stark kontrast, lövens livfulla gröna mot de nästan döda stammarna.

Min pappa tittade inte på mig under den tid vi stod på balkongen. Han tittade ut mot horisonten, som om han spanade efter något, något som aldrig kom. Solen höll på att passera basilikans kupol nu. Den var bländande. Jag gick in igen och kröp ner mellan täckena. Min pappa följde inte efter mig in.