Prefecten i Istanbul

Solen hade stigit ovanför murarna som omgärdade gården. De höga murarna stoppade allt ljus från sidorna och strålarna som färgade murens utsidor bländande pärlemorvita skulle snart värma upp staden Istanbuls innevånare från nattens dvala. En man skyndade över gården. Hans steg var ansträngda och han hade en käpp i ena handen. Han stannade med jämna mellanrum och lutade sig tungt mot. Skorna klapprade mot stenläggningen och ekade vidare över gårdsplanen. En yngre man steg in framför honom med händerna i kors över bröstet.

– God morgon, Khaled, sa han med en djupt sarkastisk ton i rösten.

– Hazared, svarade mannen som kallades Khaled med en lätt nickning. Han försökte skynda vidare men den yngre mannen klev in framför honom igen.

– Vet du vad det är för dag idag, Khaled?

– Söndag.

– Vet du var som är speciellt med idag?

– Ännu en underskön vårmorgon, håller du inte med?

– Spela inte dum, röt den yngre mannen till och blottade tänderna. Du vet att detta är din sista dag, va? Det sista var mer ett hotfullt konstaterande än en fråga, men Khaled suckade bara.

– Ja, det vet jag Hazared, men det är fortfarande söndag, inte sant? Du gör rätt i att minnas att även en gammal kobras gift kan döda. Hazareds ansikte förvreds till en demons ihopdragna.

– En gammal tjurig get, det är vad du är, spottade han. Imorgon är jag prefect här och du är skuggan som dagsljuset jagar bort, du

– Men än är jag inte bortjagad, röt Khaled. Seså, försvinn ur min väg nu, jag har viktigare saker att göra idag än att munhuggas med en osnuten valp.

Han slog till den yngre mannens smalben med käppen och gick snabbt förbi med svavelosande förbannelser flygande efter sig. Mycket tid hade redan gått förlorad. Värdefull tid Han var tvungen att skynda sig nu om han skulle hinna. Han hade inte missat det en endaste gång sedan han började arbeta här. Han skyndade in i huvudbyggnaden och uppför trapporna till höger om ingången. Han sparkade av sig skorna och tvättade kvickt fötter, händer och ansikte innan han fortsatte uppför spiraltrappan. Efter en lång stund kom han med flämtande andning ut på en av minareternas avsats. Det var härifrån böneutropen hade skett en gång i tiden, innan elektronik mördade själen i den. När han stod där uppe, lutade mot räcket, sprakade högtalarna igång. Han log och såg hur solen stred sig över staden och täckte allt från moskéerna till horhusen i gyllene ljus.