Madman of the trade

Igår, när jag satt på mitt arbete och spelade en skiva (eller rättare sagt en best of) med Leonard Cohen hände följande: Min arbetskamrat, en jämnårig falkenbergare frågade mig vad det var för något. Jag svarade med att förklara att det var Leonard Cohen och att jag, trots att jag inte brukar gilla honom, nu hade givit hans musik en chans. Till svar fick jag, med all ärlighet och hjärta man kan önska svaret: "Shit Jakob, du måste verkligen alltid förklara vad och varför du lyssnar på något". Då slog det mig. Shit, det stämmer ju. Som en hammare i nacken slog självinsikten till. det stämmer ju.

Varför vill jag alltid kunna ge en legitim anledning till att gilla något, vare sig en bok, en skiva eller en människa. Varför gör jag så? Jag tror inte att det handlar om en osäkerhet, eftersom jag inte har något behov av att "följa med" andra i deras åsikter, utan mer... mer ett behov av hela tiden vara i kontroll, att jag inte skall kunna bli stäld mot väggen eller överaskas av en fråga som jag blir stäld av.
Man kan nog kalla det ett behov av att lägga alla korten på bordet, att vara "in command" över omgivningen. Som dagens, eller mer veckans utmaning till mig själv skall jag försöka bryta det. Jag skall inte försvara mig mer. Undrar hur det kommer att gå...