Pelikan

Fågeln till höger presenteras i samband med GM och Nolfeldts Fågeltema-månad.
Har du någonsin stått i ett rum, och känt att du själv rör dig i ultratapid medan alla andra går hypersnabbt? Världen rör sig runt dig med rekordfart när du bara vill klia dig mellan ögonen. Så känns det ibland... Jag skriver ju som man ofra märker inte så ofta här, eller jag trodde nästan att jag helt hade lagt ner skrivandet, men av någon anledning så känns det bra att göra ett nytt inlägg. Trots att man itne borde undra, så funderar jag på om någon kommer att läsa detta. Kanske, kanske inte. Det känns lite befriande om ingen läser det, men samtidigt så är det lite onödigt att blogga om ingen läser det. En hårfin balansgång, men det är nog på ett sätt det som utgör själva essensen i bloggandet.

Dagens top 3-lista:
1,George Gershwin - Great Composers
2,Stonegard - From Dusk Till Doom
3,Stan Getz - Café Montmartre

Små pärlor av svett samlas så smått i min panna. Jag torkar bort dem med kanten på min mössa och väntar med viss irritation på att tunnelbanan skall ankomma till nästa station, min station. Vi har stått still i nästan 5 minuter i en tunnel under södermalm. En lugn röst förklarar över larmet i den överfulla vagnen att det inte är någpn fara, brandlukten kommer från bränt gummi på perrongen, inte på spåret. Ingen tror på rösten. Efter en stund vankar tåget i snigelfart mot stoppet och smäller upp dörrarna. Jag hoppar av, och medan jag går mot utgången fummlar jag med sladden till min mp3-spelare. Den har trasslat in sig i min halsduk, och försent börjar jag knäppa jackan. En iskall vindpust sveper från en öppen dörr någon stans på stationen och slår luften ur mina lungor. På en milliskeund går jag från att vara varm till nerkyld. Jag drar upp dragkedjan. Dörrarna svänger upp framför mig och jag stiger ut från den skyddade stationen, ut i verkligheten. Regnet porlar ner över alla,rik som fattig, och lika mycket på en fattig telefonförsäljare från skåne. Jag tittar mot busshållplatsen, men jag tjänar kanske på att gå hem. I tid. Medan jag går hemmåt övergår regnet till snö, en kall massa som tar sig in genom hålen vid halsöppningen och förmedlar en rysande känsla längst ryggen. Efter en stund ser jag tillslut mitt hus. Jag skyndr över gatan, men stoppas av en buss. Min buss. Dess hjul stänger upp en kaskad av grått, smutsigt vatten ur en pöl och jag lyckas bara till viss del undkomma. Med genomblöta byxor öppnar jag porten, tar hissen, och låster långsamt dörren bakom mig. I lägenheten lucktar det lätt av stekos och rökelse. JAg lägger mig på sägen och drar av mig kläderna. Ännu en dag är slut, i mitt blade runner-inspirerade liv. Jag sätter på en skiva, George Gershwin, och somnar till tonerna av Porgy & Bess.