Iris

Solen höll på att gå upp nu. Mannen på verandan kunde se hur det kompakta mörkret som omfamnade den sovande trädgården tvingades bort och ersattes av de första gryningstimmarnas gråa ljus. Snart skulle humlorna vakna, tänkte han, och med dem svalorna och måsarna. Trots att solen inte tinat upp jorden än lät mannen filten glida av axlarna och gick naken ut mellan de blommande äppelträden. Gräset var blött och kallt av dagg, och håret reste sig mellan ärren på hans armar. Nu var solen nästan uppe och han satte sig ner i gräset. För en stund svajade han fram och tillbaka, och skuggorna som föll över hans ansikte betonade de mörka sjoken under hans ögon, ett monster i mänsklig skepnad. Han lade sig ner i gräset, rullade över på sidan och tände en cigarett. Håret hade rest sig nu över hela kroppen och han huttrade till igen. Han låg sådär en stund och lät solstrålarna värma hans kropp. Hans ögon hade något glasartade i sig och var mycket fuktiga, och i smutsen hade tårar format långa fåror som försvann ner i skägget. Röken steg långsamt tills vindar grep tag i den och slet den i stycken. Aska föll ner i skägget och på hans bröst, men han verkade inte märka det. När cigaretten tillslut bara var ett glödande filter valde mannen omsorgsfullt ut en punkt alldeles ovanför armvecket och pressade glöden mot sin hud. Stora tårar rullade upp i hans ögon igen. Huset såg nästan fridfullt ut nu, med sina stora becksvarta fönster och röda tak. Nästan mer en herrgård än ett hus. Han låg kvar i gräset en stund till och verkade inte märka av den dämpade gråten inifrån huset. När det rasslande ljudet av småsten mot metal nådde honom var det redan försent. Han reste sig upp och stirrade rakt fram och ansiktet förvreds i en min av koncentration. Sedan sprintade han tillbaka mot och upp på verandan. Genom glasdörrarna vreds 2 par ögon mot honom. Ett kärleksfullt par och ett oroligt. De kärleksfulla ögonens fingrar gled lätt över glaset. De oroligas hand var knuten och dunkade mot det.

Han slet undan en svart presenning och började gräva bland trädgårdsföremålen. Han sprang efter en sekund vidare med en spade i handen. Som en soldat från medeltiden stod han sen på grusvägen, med spaden som ett spjut riktat mot den orangea fläck som kom stadigt mot honom. Snart kunde han urskilja bilen, smattret var som en vrålande storm för honom. Nu var bilen när nog för att se att det satt en äldre man i bilen. Han stannade några meter framför den nakne, nu skälvande mannen med skägget, och föraren gick ur. Han hade skrynkliga kläder på sig och även han stora påsar under ögonen, men trots att han säkert var trettio år äldre än vår nakne vän kunde de ha varit bröder till utseendet.

- Hej Sal, sa föraren. Den nakne mannen stirrade på honom utan att svara.

- Det kan inte fortsätta såhär, fortsatte mannen. Förstår du inte vad du gör mot oss?

Han sträckte ut händerna som för att visa att han inte hade något att dölja och tog ett steg fram. Sal ryckte direkt till och hötte med spaden mot honom.

- Du kommer inte närmare, skrek han med gråten i rösten. Även om jag måste döda dig så skall du aldrig mer röra mig eller Julia, förstår du det?

- Sluta prata gallimatias, sa mannen. Du kommer inte att döda mig, det vet både du och jag. Och att du skulle stoppa mig är löjligt.

Förarens glädjelösa skratt betonade vad han precis sagt. Sals kinder var helt rena från smutsen nu.

- Kom inte närmare, skrek han. Jag slår ihjäl dig, förstår du? Vi älskar varandra, och det skall du inte få förstöra precis som allt annat.

- Jag har inte förstört något, svarade mannen lugnt. Jag har alltid försökt hjälpa dig, men det är svårt att hjälpa någon som inte vill ha hjälp. Som inte tar emot hjälp.

- Kan du inte se att vad vi har är rent och vackert, skrek Sal. Hela hans kropp skälvde nu. Vad vi har är inget som du eller någon annan kan ta ifrån oss. Jag har alltid älskat henne.

Förarens ögon hade medan sal pratade fyllts av stora tårar. När han talade hade hans röst en vädjande underton.

- Snälla du, kan du inte bara släppa in mig så kan vi prata om det. Jag älskar både dig och Julia, men du måste förstå att vad ni gör är inte naturli…

Mer hann han inte säga. Sal hade tagit ett steg framåt och huggit mot honom med spaden. Föraren gled undan med försökte inte avväpna Sal. Från huset hördes ljudet av krossat glas och när föraren tittade in i trädgården kunde han se två kvinnor springa mot dem i gräset, båda klädda i pyjamas och den ena av dem i morgonrock. Sal stirrade först på dem och sedan på föraren. Hans blåa ögon gnistrade i solen och han kastade sig fram mot föraren igen, med spadens egg på väg rakt mot hans hals. Sedan gick allt väldigt fort. När Sal slog mot honom gled föraren, trots sin ålder, förbi honom med förvånande smidighet. Hans knytnäve prickade Sal i magen och när han segnade ihop tog mannen tag i hans hår och sparkade honom över ansiktet. De första blodsdropparna nådde marken innan han gjorde det. En av kvinnorna skrek hans namn, den andra höll handen framför munnen. Den yngre av de två sprang fram till honom och drog upp hans slappa kropp i famnen. Hennes tårar blandades med hans blod och för första gången sen imorse log han, ett leende bara för dem två. Föraren hade lagt armarna om den äldre kvinnan, och de båda tittade med stela ansikten mot Sal och Julia, som i sin tur verkade vara helt omedvetna om deras blickar. Föraren lade mjuk handen på Julias axel.

– Det är bäst att jag tar in honom. Hjälp mig nu med din bror sade han med sprucken

röst. Tillsammans bar de in Sal i huset, efter att mannen hade låst upp den sönderslagna glasdörren med nycklarna som låg på verandan. De lade honom i soffan och drog en brun filt över honom. När den äldre kvinnan såg blåsorna som täckte hans armar och bröst började hon gråta. Hon gick ut i köket och efter en stund följde mannen efter. När de hade gått öppnade Sal ögonen igen. Julia hade börjat tvätta hans brutna näsa med en kall, blöt trasa. Han log mot henne igen.

– Jag älskar dig, sa Sal. Julias ansikte mjuknade.

– Och jag dig, log hon tillbaka.

Det var först flera timmar senare som Sal far upptäckte hur Sals ögon hade ändrats.

En bred strimma, svartare än hans iris skar rakt igenom pupillen. På den ena sidan var den i samma ljusblåa färg som han hade haft hela livet. På den andra sidan var de mörkt bruna.

Novell #1

Jag faller aldrig för frestelsen.

Övergång

Doktor Glas

Det sämsta med mina studier är att jag aldrig får någon kontinuitet i mitt eget läsande eftersom jag måste koncentrera mig på de böcker skolan väljer.

Just nu:
Hjalmar Söderberg - Doktor Glas
Bengt Ohlsson - Gregorius

Anar någon ett mönster?

Dulcinea: Fritt efter Aaron Turner

Han är inte vansinnig
Hans tankar är sundare än
Den resonlige mannen

I henne såg han
Skönhet i överflöd
Förbi trasor


Hon var hans drottning
Hon är drottning

I drömmarna som han
Vandrar i mörkret
Och söker henne

jag funderar på att skriva en klassisk skräck-prosa till mitt nästa uppdrag. Dock kommer jag först att publicera en kärlekshistoria här.

Mitt starkaste barndomsminne var den tid jag och min familj tillbringade i Istanbul när jag var fem år gammal. Vi bodde i en gammal och sliten lägenhet med flagnande gula tapeter i ett hotell med utsikt över Hagia Sophia. De första veckorna vi bodde där blev vi ofta väckta av morgonbönerna från minareterna, men jag tyckte alltid att det var vackert. En sång, vars ord jag inte förstod och som gav mig associationer av fjärran sanddyner och undersköna medeltidsstäder omgärdade av murar i sandsten. Utanför dem snirklade sig långa processioner av handelsmän med kameler in i staden och i min dröm luktade den starkt av tobak och kryddor.

De andra i familjen klagade ofta, försökte stänga ljudet ute genom att dra kuddar över huvudet eller använda öronproppar. Jag fick öronproppar av mamma en gång, men så snart hon hade somnat tog jag ut dem och lade bredvid mig på sängens vita lakan. Den bön jag inte förstod hade blivit som en vän för mig, en vän jag inte var beredd att stänga ute. Detta var staden som jag, i en ålder långt tidigare än att man borde känna eller ens känna till kärlek, älskade. När vi reste därifrån grät jag som jag aldrig hade gråtit, då som nu. Men det är inte detta som är mitt dramatiska barndomsminne. Jag tror dock att jag måste ge en viss beskrivning för hur jag kände, eller mins att jag kände för staden och bönen innan vi går vidare. Jag hade fallit för marknaden, med sin starka doft at kaffe och kryddor, för grillad, torr majs och doften av grillat lamm om nätterna. För männen, kvinnorna och barnen, gatorna, torgen och framför allt Hagia Sofias konturer mot natthimmelen. En morgon stod jag tillsammans med min pappa på den ranglig balkong som våningens boende delade i trapphuset, med det mossgröna räcket i metal och som vätte mot basilikan. Min pappa drack kaffe ur en mönstrad blå och vit kopp, jag drack ljummet vatten ur en plastflaska. Vi väntade på bönen tillsammans. Jag tror att han hade förstått vad jag kände och ville dela stunden med mig.

Utanför vårt fönster var en tvåfilig väg, med en kanal på andra sidan. Man kunde se bron några hundra meter bort som ledde över till det parkområde därifrån bönen kom. Därifrån mina drömmar kom. Solen höll på att gå upp just då, fortfarande gömd bakom den välvda kupolen. Strålarna var en fond av rött och guld mot himlen, med de fyra minareterna som likt fingrar sträckte sig mot himmeln.

Jag minns att jag trodde att det var en sång då, jag hade inte förstått innebörden helt. En sång, bara för mig och miljontals andra i staden.
I mittrenen på vägen stod gamla träd. Den hade visserligen ljusgröna löv, men deras stam var gråaktig och vit, och hade flagnat av på sina ställen, blottandes trädets kött. Det var en stark kontrast, lövens livfulla gröna mot de nästan döda stammarna.

Min pappa tittade inte på mig under den tid vi stod på balkongen. Han tittade ut mot horisonten, som om han spanade efter något, något som aldrig kom. Solen höll på att passera basilikans kupol nu. Den var bländande. Jag gick in igen och kröp ner mellan täckena. Min pappa följde inte efter mig in.

Julia och vatten

Det är alltid en obehaglig känsla att ha glömt bort något men ha kvar en gnagande känsla av att det man glömt är av vikt. Jag pratar inte om att glömma sin bankomatkod eller att tvätta på sin tvättid, för det är saker som lätt kan ordnas. Än värre är det när något som har utgjort en viktig del av ens liv försvinner. Det är inte en plötslig händelse, utan en kontinuerlig process, inget man kan sätta fingret på förens långt efter att det är för sent. Så var det i Julias fall, när tankarna strömmade genom hennes huvud, fortfarande med den tidiga morgonens hinna över hjärnan, på bussen till arbetet. Hon hade inte tänkt på sin far på länge. De hade aldrig varit nära eller haft särskilt mycket kontakt och efter hans död hade hon knappt sörjt. Jobbat dagen efter. Några frampressade tårar på likvakan och modstulna blickar vid graven dagarna efter, men inget som var mer än ett ytligt skådespel. Inget som skrapade sig igenom en yta hon satt upp. Hon ville verkligen, försökte verkligen känna vad som helst, något litet, något. Det fanns inga tecken på att hon hade stängt in eller gömt undan sina känslor.

Hon kunde bara sluta sig till att de aldrig hade funnits, det hade aldrig kommig några känslor att skjuta undan från början. Bara det i sig kändes underligt tomt, men det känslan försvann även den snabbt. Men det var när hon hade en morgon, på bussen, kom på sig själv med att inte minnas sin fars ansikte, som alla känslorna kom. En person som så länge hade varit en del av hennes liv, vars kropp hade skapat hennes och hon kunde inte ens komma ihåg hans ansikte. Hon försökte se tillbaka på ett gammalt barndomsminne, en jul när hon var barn, men tomtens ansikte hade försvunnit i hennes dröm. Bara ett stort vitt skägg och röda kläder, men under det vita pälsbrättet på mössan fanns inga svar. Där fanns anletsdrag, men dem ändrades, nästan spöklikt. Olika skägg, näsor, ögon och hudfärger fladdrade igenom hennes medvetande. Det var då hennes noggrant undangömda dammar brast. Flera år senare och långt efter det att sorgperioden var över hos hennes familj kom minnena, som en flodvåg som sköljde över henne, slog henne mot stenarna på bottnen tills hennes kropp var bedövad, blåslagen, bruten. Och det var där, på bussen på väg till arbetet, som murarna till hennes innersta, till den del av sin själ hon aldrig hade vetat funnits och än mindre kunnat finna, där hennes undermedvetna hade gömt undan allt, alla känslor hon inte vågat känna och alla ord hon inte velat säga. Som när änglarnas basuner ljudit. Och det var där som hon bröt samman. Hon försökte hålla tillbaka känslorna, men vissa känslosvall är så starka att varken du eller jag, som inte har upplevt dem, kan föreställa sig känslan. Hon täckte ögonen med handen, försökte skärma av sig från medresenärernas blickar. De tittade på henne, med ögon som kikade upp bakom tidningskanter, nyfikna som hundar strök de över slagfälten för att finna mat i de dödas kadaver. Hon kände deras blickar, som om de klädde av henne, uttittad och naken försökte hon hålla uppe en fasad hon inte ens visste om att hon höll upp. En ensam tår rann ner längst hennes öga, mer än så tillät hon inte det komma, mer än så visade hon inte för någon, inte här, bland främlingar. Folk återgick till vad de gjorde innan och ignorerade kvinnan med de gråa ögonen till brädden fyllda med tårar, och ingen på bussen låtsades om henne längre. Och när stormen avtagit bar strömmarna upp hennes blåslagna själ till vattenytan.