Solen stod högt och varm när vagnen kom fram till den lilla lantkyrkan. Den låg en bit från gärdet, men som tur var skulle hennes föräldrar också komma på begravningen och hade erbjudit sig att hämta henne utanför doktorns mottagning. Hon tittade på den torra och dammiga landsvägen som passerade i jämn takt mellan fötterna som dinglade över vagnens bakkant. Skorna hade hon tagit av för länge sen, det var för varmt att ha dem på när det inte var tvunget. Att skumpa upp och ner, fram och tillbaka bakpå vagnen var något hon hade gjort många gånger innan, men inte sen hon flytt livet på landet till förmån för Stockholm. Det kändes nästan ovärdigt, att skumpa runt som ett flickebarn. Hon var trots allt tjugofyra år fyllda, en fullvuxen kvinna i allas ögon utom hennes föräldrars, detta trots att hennes ögon ibland glänste med en nästan barnslig lekfullhet. Hon hade alltid sett yngre ut än vad hon var, med sitt mörka yviga hår och slanka, nästan okvinnliga kropp. Som en flicka innan hon blir kvinna, tänkte hon ibland när hon naken såg sig själv i den stora golvspegel doktorn vänligt nog hade ställt in i hennes rum. Ibland roar hon sig med att stirra sin egen reflektion i ögonen och försöka se vad andra ser i henne. Hon får ibland kommentarer av passerande på gatornas sena kvällar som får henne att rodna, smutsiga och vidriga kommentarer från munnar stinkande av öl och snus, men när hon väl står där framför ett skyltfönster eller vid en spegel är det nästan omöjligt att se vad andra ser i henne. Det enda hon är stolt över är hennes händer. Hon har långa fingrar och smala händer. Nästan som en drottnings, tänker hon ibland när ingen är därxxx. Drottning Kristin. Hon tyckte om sina ögon själv. De var mörka och djupa, den typen av ögon män kunde försvinna i hade hon blivit tillsagd. Mörka som skogstjärnar. Hennes far brukade säga att det är för att hennes mormor var zigenare, med en min av illa dolt förakt. Men när hon var liten flicka och skulle sova brukade hennes mor kammade ut hennes hår och tyst viska, så att far inte skulle höra, sagorna hon en gång fått viskade till sig innan hon skulle sova. De var om zigernarprinsessan Esmaralda, vars ögon kunde förtrolla de noblastes hjärta och själ. Men Kristin var en zigenarprinsessa lika lite osm hon var en drottning. Sådana saker görs inte av händer eller ögon, det förstår vem som helst. Hon var och skulle alltid vara bara Kristin.
Kyrkan var byggd i vit sten och hade stora, tunga ekdörrar med järnbeslag som stod på vid gavel. Inne i kyrkan var luften kall och doftade av mjukt av liljor. Inte som de kyrkor hon brukade gå till i sjömannakvarteren, som hennes mors tro påbad henne att besöka varje helg. De stank alltid av öl och piss och man var nästan alltid rädd när man gick därifrån om kvällarnaxxx. Hon hade nästan glömt bort att ta på sig skorna igen, men ingen hade märkt något och hon gled tyst in i kyrkan, och satte sig hos far och mor på en hård träbänk. Hennes ögon tog in allt, men fastnade på kistan i svart trä som stod bredvid predikstolen. Det var en fattig mans kista, i målad alm och inte polerad sten. Men Björn Björnsson som vilade däri hade också varit en fattig karl. Hans far hade varit kapten i karolinerna som dog när Björn var fjorton och en kanonkula hade tagit med sig hans arm på en vild flygfärd. Med en sjuk mor hade han ensam fått ta hand om gården när rikets pengar inte längre kunde köpa dagsverkares hjälp. Folk i bygden hade hjälpt så mycket de kunde, men med egna gårdar var det svårt att hitta tid och Björn fick arbeta sig nära kollapsens svarta kant i långa perioder. Men det var aldrig så hon skulle komma ihåg honom. Inte som en bruten och knäckt man. Hon mindes pojken hon lekt med vid stenbrottet inne i skogen. De hade delat sagor med varandra. Han var den enda som hade fått veta om prinsessan Esmaralda och drottning Selma. Han skrattade inte åt det, inte ens ett leende krusade hans läppar. Med lugna ögon betraktade han henne fåraktigt och lysande på hennes historier. Det var med Björn hon hade delat sin första kyss och till honom hon gett sitt tonåriga hjärta utan att någonsin våga berätta det. Prästens mumlade högt från predikstolen. Han var fet och med kal hjässa så när som på ett fåtal brandgula hårtussar. Han mässade med entonig röst böner både på latin och svenska. Kristin tittade på honom och tänkte att han både låter och ser ut som en man som älskar att höra sin egen röst mer än något annat. Hennes blick gled iväg och prästens ord blev till ett mummel igen, blev en del av bakgrunden som fågelsången och skogens sus utgjorde. Hennes tankar började gå sin egen väg, på det sätt som tankar gör när man låter dem vara i fred. Doktorns ansikte kom nästan direkt upp i hennes sinne. Hennes kära doktor Glas. Vad gör han nu, har han kommit fram till djurgårdsbrunn än? Hon rodnade i sin tystnad. Sitta på en begravning och tänka på doktorn! Men hon stoppade inte tanken. Gömde inte undan dem utan lät den fortsätta ströva fritt. Doktorn hade en speciell plats i hennes hjärta, det visste hon alltxxx. Han var bland de få som inte tittade på henne med den blicken. Med de där kisande ögonen som betraktar ett farligt djur. Men inte som den där vedervärdige prästen som besökte doktorn ibland. Hon hade fått blickarna sedan hon var barn och var van vid både dem och spe som gled av henne som vatten på en gås. Men prästens blick hade inte varit den hon kunde, den av hat. Han hade stirrat på henne med ögon fyllda av fruktan första gången han såg henne, inget annat. Hon hade gjort stek till herrarna den kvällen, med majrovor, kol och vin. Doktorn hade särskilt bett om maten.
- Får se hur gamens mage mår efter det, hade han skrockat för sig själv. När hon hade tagit in steken till dem hade prästen fått något paniskt i blicken, som om han hade sett hin håle själv rullandes en serveringsvagn i skinande ek. Den natten hade doktorn kommit till henne efter prästens hemgång och kysst henne god natt. Det hade aldrig hänt innan, och aldrig efter det. En enkel kyss på pannan, inget konstigt om den hänt mellan ett par eller en mor och dotter. Men det var inte mellan en mor och dotter. Det var mellan henne och doktorn.
Prästens mummel upphörde. Alla reste sig upp i bänkraderna, inklusive hon själv om än lite för sent. En gammal och onaturligt fet kvinna med grått ansikte gav henne en lång blick och trots att Kristin vek undan blicken stirrade kvinnan med vattniga ögon på henne en lång bit in i att psalmen hade börjat. Kristin sjöng med så gott hon kunde, hennes tankar drev iväg hela tiden och hon hade svårt att fokusera blicken på något. Prästen, den feta kvinnans nacke och prästen igen, till podiet och fönstermosaikerna med Jesus på korset. En man nös. Den röda och blåa vårsolen genom fönstrens gjorde att man kunde se dammkorn i luften runt honom öppnas upp som en bred allé. Varför kunde hon aldrig älska de män gud ville att hon skulle älska? Hennes första kärlek sitter hos Sankte Per och hade hon inte kommit iväg till Stockholm hade hon suttit i änkekläder vid tjugofem års ålder. Hon hade älskat en annan man, eller älskade, men doktorn hade med undantag av en enskild kyss på kinden aldrig märke till henne. Hon hade hoppats att hennes berättande till begravningen skulle provocera fram någon form av reaktion, men icke.
– Jag äter på djurgårdsbrunn, hon skall inte oroa sig, sa ha utan att verkat ha reagerat på vad hon sa Hon hade övervägt att berätta vem begravningen var för, men hade ingen lust att ge doktorn alla bitar i hennes privatlivs pussel. Hon betvivlade dessutom att han skulle reagera på upplysningen. Psalmen var slut och hon satte sig ner igen, stirrade enfaldigt in i nacken på mannen framför. Varför hade hon farit med osanning om en sådan sak inför doktorn, frågade hon sig själv. Hon hade försökt få doktorn att märka henne innan, men utan framgång. Hon hade till och med flera gånger köpt nya lakan och bytt gardiner i hans rum, allt för att han skulle märka av henne. Dem där inne var föresten slitna, hon var tvungen att byta dem så snart hon hade tid. Hon hade köpt ett par vackra vita, med slingrande mönster på hötorgsmarknaden i höstas. Efter det hade de mest legat i ett skåp i hallen. Det var kanske dags att byta de mörka där inne, de såg dammiga och slitna ut, nästan sjabbiga. Hon blev nästan kallsvettig, tänk om doktorn hade märkt det och bara väntade på att hon skulle byta dem. Han hade blivit ond på henne för mindre saker. Det skulle hon minnas, hon fick göra det så fort det fanns tillfälle. Hon reste sig upp tillsammans med de andra och tillsammans bildade en lång rad i mittgången. Hennes mor sköt en blomma i handen på henne och tog henne under armen. En vit lilja. De var först i kön nu. Kistan stod framför dem, iskallt svart i furu. En fattig mans kista. Det låg blommor ovanpå den, rosor, liljor och skogsblomster. Hon hade inte sett den ordentligt innan, hennes tankar hade inte kopplat ihop kistan med vad som var däri. Vem som var däri. Där ligger han, tänkte hon och kände hur benen svajade till under henne. Greppet i armen blev fastare, men hon var knappt medveten om det. Den svarta kistan upptog hela hennes sinne, allt annat var borta. Hon var borta. Den cirklade framför henne. Det var som att dess färg sög åt sig allt ljus tills bara den var kvar. Stal lyckan ur världen. Han var död. Tanken hade inte korsat hennes hjärna innan. Det var första gången någon hon älskat försvunnit. Rest iväg för att aldrig komma tillbaka. Hennes ögon fylldes med ens av tårar. Den fasta handen på hennes arm höll upp henne och ledde henne ut från kyrkan. Jag måste byta gardinerna, så fort jag kommer hem, var den sista tanken som gick igenom hennes huvud innan solen omfamnade henne.
Etiketter: Prosa
