Kallt te och apelsiner

En fågel sjöng utanför fönstret, och med sången tog den med sig våren. Mannen som låg naken ovanpå sängen märkte det inte. Han hade vridit upp elementen i lägenheten till max och märkte inte hur årstiderna passerade där utanför. Mittemot honom satt en tavla på väggen. Han hade köpt den på ett museum i Prag och älskade den mer än sina andra tavlor och bilder, som i ramar stod lutade mot en vägg vid fotändan av sängen. Från ramen mittemot honom stirrade Kafkas självporträtt i tusch tillbaka på honom. Han älskade det trots att han aldrig läst en rad Kafka skrivit utan att avsky den. Men, som han ibland sade till nära vänner, älskade han att ge folk intrycket av att han var den typen av person som älskade Kafka, därav porträttet.

Han tog en klunk till ur tekoppen han balanserade på bröstet. Innan igår hade han inte druckit grönt te på flera år. Han hade gett det en ny chans, eller mer bestämt sig för att han älskade det. Kanske var det hög tid för att ge Kafka samma chans, tänkte han och log stillsamt. Solljuset hade börjat tränga in genom det smutsiga fönstret och en solkatt lekte på väggen snett ovanför hans huvud. När mobilen ringde svarade han inte först. Han tittade en lång stund på displayen innan han tryckte telefonen hårt mot örat.

- Jag kommer över nu. Jag mår dåligt och jag vill inte vara ensam, sa hon. Jag är där om en kvart. Hennes röst sprack när hon sa det sista.

När han efter en stund kom på vad han skulle svara hade hon redan lagt på. Han låg en stund i sängen med teet som sakta kallnade i. Solkatten sträckte på sig, gäspade och smög ner mot sängaveln. Han ställde ifrån sig koppen på nattduksbordet och började städa. Golvet hade varit täckt av kläder och böcker, gamla tallrikar och bestick och en vinflaska som han öppnat men inte druckit av. Ett halvfullt askfat tömde han ner i toalettstolen. Efter tre spolningar var fimparna borta. Han pausade vid skrivbordet, tvekade först och gjorde sedan en snabb anteckning i en röd skrivbok med snäckor och ett svartvitt fotografi av en man fastklistrat på framsidan. Hans handstil var darrig och vissa bokstäver kom inte med, han tryckte inte nog. På ett annat ställe hade pennan gått rakt igenom bladet och gjort ett fult, blått streck på sidan under.

När golvet var tomt klädde han på sig. Han fumlade med knapparna på skjortan, knäppte fel två gånger innan det blev rätt. Han tryckte igång radion och en mörk röst sjöng. Han bytte mellan kanalerna utan att ägna mer än någon sekund åt varje. Letade runt bland skivorna som låg ovanpå. Han höll upp två av dem i ljusets från fönstret och funderade på vilken av dem han skulle välja. Den, mumlade han utan att riktigt tänka efter, och lade skivan med den med den vackra kvinnan med skinnjacka på utsidan i cd-spelaren. Han märkte inte att han råkat trycka en gång för mycket på startknappen. Han märkte det inte ens när musiken inte gick igång. Mannen la han sig ovanpå sängen igen, ovanpå överkastet. Kafkas ögon stirrade dömande på honom. Din mygga, sade Kafka. Vet du hur lite en moskitos vingslag är värda? Mannen i sängen tittade tillbaka. Kafkas ansikte var stelt igen, bara tusch på papper. Dörrklockan ringde. Mannen reste sig upp och lade handen på dörrvredet. Tog ett djupt andetag, och ett till. Ett sista. Sedan öppnade han dörren och tittade rakt på kvinnan som väntade utanför.

– Hej Jacob, sa hon och log tunt. Han stirrade och hon såg sjuk ut. När hon lutade sig

fram för att krama om honom snuddade hans läppar snabbt vid hennes, som om en invand reflex att kyssa henne tvingats tillbaka. De höll om varandra en lång stund. Längre än vad som var bekvämt för någon av dem, egentligen. Hon gick före honom in i rummet och tog av sig jackan. Han hade inte sett den innan. Hon lade ifrån sig den på sängen. Den måste vara ny. Eller ny för honom, i alla fall. Hans blick följde hennes steg. Hon gick fram till fönstret och slog upp det. Solsken jagade in, och solkatten, som lagt sig att sova på en kudde i sängen försvann.

Han satte sig på sängen, och lekte med ena fingret över jackans glatta, rutiga tyg. Hon vände sig om och satte sig bredvid honom på sängen. De satt sådär en lång stund utan att säga något. Hon tittade på honom och han tittade ner i golvet.

- Jag har saknat dig. Hennes röst var starkare nu, det verkade som om något gett henne mer styrka.

- Jag har saknat dig med, sa Jacob. Han sneglade snabbt åt hennes håll men vek undan

blicken igen. Hon brukade alltid titta på honom sådär när något var fel. Han kände igen kråkfoten och det lätt krökta ögonbrynet.

– Är den nya? Hon tittade på porträttet.

– Jag köpte den i Prag.

– När vi var där?

– Innan det. Med min mamma, det var länge sedan.

Hon reste sig upp och gick runt i rummet. Det var ingen stor bedrift, det var ganska trångt redan för en ensam. Hon gick till dörren och tog av sig sina röda tygskor. Satte dem slarvigt bredvid hans prydligt uppställda skorad och gick tillbaka till fönstret.

- Har du något att äta?

- Jag har lite morotskaka. Vill du ha te med?

Hon nickade med samma tunna leende hon gett honom innan och lutade sig ut genom fönstret. Jacob gick ut i köket och kokade vatten. Han tog ut två fat med redan upplagd kaka ur kylen och tog fram två skedar. Medan han hällde upp vatten i två koppar tände han en cigarett med andra vänsterhanden. Han satte allt på en bricka och bar ut det till rummet. Hon stod fortfarande vid fönstret och rökte, även hon. Jacob lutade sig ut genom fönstret jämte henne. De stod där en stund och rökte och tittade på våren som långsamt kom. Grenarna från ett träd på andra sidan gatan hade små knoppar, och i dess skugga höll en grönsakshandlare på med att packa ihop sina varor inför lunchen. Jacob tittade på henne. Hon blåste ut rök och tittade tillbaka.

- Jag har morotskakan klar, sa han. Hon satte sig på fönsterbrädet och tog emot fatet.

Hans hand darrade till och han var nära att spilla teet ur koppen. Hon åt snabbt upp och drack sitt te i stora klunkar. Han åt inte. Istället tände han en cigarett till och tittade på henne. Hon tittade upp mellan två djupa klunkar och log. Hennes kinder hade fått tillbaka lite röd färg nu.

– Jag har verkligen saknat att ha dig hos mig, sa han. Det var sant. Han sträckte sig mot stereon och slog på den. Hon skrattade till.

- Jag trodde inte att du kom ihåg, sa hon.

- Du saknar mig inte egentligen va? Han hade inte skrattat med henne.

- Nej, sa hon. Jag har nog inte saknat dig.

- Varför kom du hit?

- Jag sa ju det innan. Jag är ledsen och även om jag inte saknar dig så älskar jag dig fortfarande.

- Det gör du inte. Hon såg upprörd ut. Han var tyst en lång stund innan han svarade henne.

- Förlåt.

Hon reste sig och satte sig bredvid honom på sängen. Han hade precis tänt en ny cigarett på glöden av den gamla. Hon tog den ur handen på honom och tog ett djupt bloss.

- Jag är verkligen ledsen för att jag älskar dig, sa hon. Jag vill verkligen inte, för jag vet hur underbar du är och hur mycket svårare jag gör det för dig. Men jag gör det ändå.

- Det är ok, sa han. Du behöver inte be om ursäkt för det. Hon öppnade munnen men

stängde den igen utan att tala. Han lade handen på hennes och smekte hennes handflata. Hon tittade på honom och log. Det var första gången sen hon kom som han såg att leendet riktigt nådde ögonen. Han lutade sig mot henne och strök luggen ur pannan på henne.

- Du har klippt dig, sa han.

- Ja.

- Du passar bra i det. Du har alltid passat bra i kort. Han tog tillbaka cigaretten och

drog sin hand till sig. Jag får inte falla dit igen, tänkte han. Han hade gjort misstaget innan, flera gånger, och det kändes alltid såhär bra just då, men det blev alltid ett helvete efteråt, det visste han. Han reste dig upp och tog sin tekopp. Det var kallt, han hade helt glömt bort att dricka det.

- Jag trodde inte att du gillade grönt te, frågade hon

- Jo.

- Jaha. Hon var stelare nu, avlägsen igen. Han visste att det var en del i spelet. Allt var

en del i hennes spel, det hon hade spelat mot honom varje gång de setts. Som han trodde att hon spelade idag, i alla fall. Nej, som hon spelade. Han var tvungen att komma ihåg det, så att han inte föll igen, för en trenchcoat, ett par tygskor och lugg, en som röker cigaretter och blir för full varje gång hon dricker.

Han la sig ner på sängen bredvid henne. Hon kröp upp och la sig på hans axel, som ett barn. Drog upp benen och burrade in näsan i hans hals. Hennes andedräkt var varm mot honom. Jacob la armen om henne och vred sig så att de låg mot varandra.. Hennes hår luktade nytvättat.

- Klippte du det idag?

- Ja, mumlade hon tyst, sömnigt.

Han drog henne mot sig och kysste henne. Hennes tunga var varm och sträv mot hans. Hon tryckte undan honom nästan direkt och stirrade tillbaka.

- Om vi knullar kommer jag att gråta efteråt.

- Jag vet, sa han.

- Kommer du att hålla om mig efteråt?

- Nej, sa han och vek undan blicken. Inte en chans i helvetet at jag gör det. Han kysste

henne igen och drog av henne skjortan. Läppar kysste hennes kropp. Det fanns inget kärleksfullt i hans rörelser, och hon rörde sig knappt alls. De låg, och han kom på henne, inte i henne som alltid ville. Efteråt satte hon sig på sängkanten och tittade inte på honom. Han låg kvar och stirrade på porträttet. Kafkas ögon var inte dömande längre. När han reste sig upp och klädde på sig grät hon tyst med blicken vänd ner i golvet. Han knäppte skjortan, utan att göra fel denna gång, och öppnade dörren. Hon tittade efter honom med klara, blå ögon. Hennes blick fokuserade på en punkt precis ovanför hans ögon, någonstans i hårfästet. Han stängde dörren efter sig och lämnade rummet och kvinnan han älskade bakom sig. I vårljuset satt hon kvar en lång stund, ensam, och grät för allt hon ljugit för, och alla sanningar hon sagt.