Kallt te och apelsiner

En fågel sjöng utanför fönstret, och med sången tog den med sig våren. Mannen som låg naken ovanpå sängen märkte det inte. Han hade vridit upp elementen i lägenheten till max och märkte inte hur årstiderna passerade där utanför. Mittemot honom satt en tavla på väggen. Han hade köpt den på ett museum i Prag och älskade den mer än sina andra tavlor och bilder, som i ramar stod lutade mot en vägg vid fotändan av sängen. Från ramen mittemot honom stirrade Kafkas självporträtt i tusch tillbaka på honom. Han älskade det trots att han aldrig läst en rad Kafka skrivit utan att avsky den. Men, som han ibland sade till nära vänner, älskade han att ge folk intrycket av att han var den typen av person som älskade Kafka, därav porträttet.

Han tog en klunk till ur tekoppen han balanserade på bröstet. Innan igår hade han inte druckit grönt te på flera år. Han hade gett det en ny chans, eller mer bestämt sig för att han älskade det. Kanske var det hög tid för att ge Kafka samma chans, tänkte han och log stillsamt. Solljuset hade börjat tränga in genom det smutsiga fönstret och en solkatt lekte på väggen snett ovanför hans huvud. När mobilen ringde svarade han inte först. Han tittade en lång stund på displayen innan han tryckte telefonen hårt mot örat.

- Jag kommer över nu. Jag mår dåligt och jag vill inte vara ensam, sa hon. Jag är där om en kvart. Hennes röst sprack när hon sa det sista.

När han efter en stund kom på vad han skulle svara hade hon redan lagt på. Han låg en stund i sängen med teet som sakta kallnade i. Solkatten sträckte på sig, gäspade och smög ner mot sängaveln. Han ställde ifrån sig koppen på nattduksbordet och började städa. Golvet hade varit täckt av kläder och böcker, gamla tallrikar och bestick och en vinflaska som han öppnat men inte druckit av. Ett halvfullt askfat tömde han ner i toalettstolen. Efter tre spolningar var fimparna borta. Han pausade vid skrivbordet, tvekade först och gjorde sedan en snabb anteckning i en röd skrivbok med snäckor och ett svartvitt fotografi av en man fastklistrat på framsidan. Hans handstil var darrig och vissa bokstäver kom inte med, han tryckte inte nog. På ett annat ställe hade pennan gått rakt igenom bladet och gjort ett fult, blått streck på sidan under.

När golvet var tomt klädde han på sig. Han fumlade med knapparna på skjortan, knäppte fel två gånger innan det blev rätt. Han tryckte igång radion och en mörk röst sjöng. Han bytte mellan kanalerna utan att ägna mer än någon sekund åt varje. Letade runt bland skivorna som låg ovanpå. Han höll upp två av dem i ljusets från fönstret och funderade på vilken av dem han skulle välja. Den, mumlade han utan att riktigt tänka efter, och lade skivan med den med den vackra kvinnan med skinnjacka på utsidan i cd-spelaren. Han märkte inte att han råkat trycka en gång för mycket på startknappen. Han märkte det inte ens när musiken inte gick igång. Mannen la han sig ovanpå sängen igen, ovanpå överkastet. Kafkas ögon stirrade dömande på honom. Din mygga, sade Kafka. Vet du hur lite en moskitos vingslag är värda? Mannen i sängen tittade tillbaka. Kafkas ansikte var stelt igen, bara tusch på papper. Dörrklockan ringde. Mannen reste sig upp och lade handen på dörrvredet. Tog ett djupt andetag, och ett till. Ett sista. Sedan öppnade han dörren och tittade rakt på kvinnan som väntade utanför.

– Hej Jacob, sa hon och log tunt. Han stirrade och hon såg sjuk ut. När hon lutade sig

fram för att krama om honom snuddade hans läppar snabbt vid hennes, som om en invand reflex att kyssa henne tvingats tillbaka. De höll om varandra en lång stund. Längre än vad som var bekvämt för någon av dem, egentligen. Hon gick före honom in i rummet och tog av sig jackan. Han hade inte sett den innan. Hon lade ifrån sig den på sängen. Den måste vara ny. Eller ny för honom, i alla fall. Hans blick följde hennes steg. Hon gick fram till fönstret och slog upp det. Solsken jagade in, och solkatten, som lagt sig att sova på en kudde i sängen försvann.

Han satte sig på sängen, och lekte med ena fingret över jackans glatta, rutiga tyg. Hon vände sig om och satte sig bredvid honom på sängen. De satt sådär en lång stund utan att säga något. Hon tittade på honom och han tittade ner i golvet.

- Jag har saknat dig. Hennes röst var starkare nu, det verkade som om något gett henne mer styrka.

- Jag har saknat dig med, sa Jacob. Han sneglade snabbt åt hennes håll men vek undan

blicken igen. Hon brukade alltid titta på honom sådär när något var fel. Han kände igen kråkfoten och det lätt krökta ögonbrynet.

– Är den nya? Hon tittade på porträttet.

– Jag köpte den i Prag.

– När vi var där?

– Innan det. Med min mamma, det var länge sedan.

Hon reste sig upp och gick runt i rummet. Det var ingen stor bedrift, det var ganska trångt redan för en ensam. Hon gick till dörren och tog av sig sina röda tygskor. Satte dem slarvigt bredvid hans prydligt uppställda skorad och gick tillbaka till fönstret.

- Har du något att äta?

- Jag har lite morotskaka. Vill du ha te med?

Hon nickade med samma tunna leende hon gett honom innan och lutade sig ut genom fönstret. Jacob gick ut i köket och kokade vatten. Han tog ut två fat med redan upplagd kaka ur kylen och tog fram två skedar. Medan han hällde upp vatten i två koppar tände han en cigarett med andra vänsterhanden. Han satte allt på en bricka och bar ut det till rummet. Hon stod fortfarande vid fönstret och rökte, även hon. Jacob lutade sig ut genom fönstret jämte henne. De stod där en stund och rökte och tittade på våren som långsamt kom. Grenarna från ett träd på andra sidan gatan hade små knoppar, och i dess skugga höll en grönsakshandlare på med att packa ihop sina varor inför lunchen. Jacob tittade på henne. Hon blåste ut rök och tittade tillbaka.

- Jag har morotskakan klar, sa han. Hon satte sig på fönsterbrädet och tog emot fatet.

Hans hand darrade till och han var nära att spilla teet ur koppen. Hon åt snabbt upp och drack sitt te i stora klunkar. Han åt inte. Istället tände han en cigarett till och tittade på henne. Hon tittade upp mellan två djupa klunkar och log. Hennes kinder hade fått tillbaka lite röd färg nu.

– Jag har verkligen saknat att ha dig hos mig, sa han. Det var sant. Han sträckte sig mot stereon och slog på den. Hon skrattade till.

- Jag trodde inte att du kom ihåg, sa hon.

- Du saknar mig inte egentligen va? Han hade inte skrattat med henne.

- Nej, sa hon. Jag har nog inte saknat dig.

- Varför kom du hit?

- Jag sa ju det innan. Jag är ledsen och även om jag inte saknar dig så älskar jag dig fortfarande.

- Det gör du inte. Hon såg upprörd ut. Han var tyst en lång stund innan han svarade henne.

- Förlåt.

Hon reste sig och satte sig bredvid honom på sängen. Han hade precis tänt en ny cigarett på glöden av den gamla. Hon tog den ur handen på honom och tog ett djupt bloss.

- Jag är verkligen ledsen för att jag älskar dig, sa hon. Jag vill verkligen inte, för jag vet hur underbar du är och hur mycket svårare jag gör det för dig. Men jag gör det ändå.

- Det är ok, sa han. Du behöver inte be om ursäkt för det. Hon öppnade munnen men

stängde den igen utan att tala. Han lade handen på hennes och smekte hennes handflata. Hon tittade på honom och log. Det var första gången sen hon kom som han såg att leendet riktigt nådde ögonen. Han lutade sig mot henne och strök luggen ur pannan på henne.

- Du har klippt dig, sa han.

- Ja.

- Du passar bra i det. Du har alltid passat bra i kort. Han tog tillbaka cigaretten och

drog sin hand till sig. Jag får inte falla dit igen, tänkte han. Han hade gjort misstaget innan, flera gånger, och det kändes alltid såhär bra just då, men det blev alltid ett helvete efteråt, det visste han. Han reste dig upp och tog sin tekopp. Det var kallt, han hade helt glömt bort att dricka det.

- Jag trodde inte att du gillade grönt te, frågade hon

- Jo.

- Jaha. Hon var stelare nu, avlägsen igen. Han visste att det var en del i spelet. Allt var

en del i hennes spel, det hon hade spelat mot honom varje gång de setts. Som han trodde att hon spelade idag, i alla fall. Nej, som hon spelade. Han var tvungen att komma ihåg det, så att han inte föll igen, för en trenchcoat, ett par tygskor och lugg, en som röker cigaretter och blir för full varje gång hon dricker.

Han la sig ner på sängen bredvid henne. Hon kröp upp och la sig på hans axel, som ett barn. Drog upp benen och burrade in näsan i hans hals. Hennes andedräkt var varm mot honom. Jacob la armen om henne och vred sig så att de låg mot varandra.. Hennes hår luktade nytvättat.

- Klippte du det idag?

- Ja, mumlade hon tyst, sömnigt.

Han drog henne mot sig och kysste henne. Hennes tunga var varm och sträv mot hans. Hon tryckte undan honom nästan direkt och stirrade tillbaka.

- Om vi knullar kommer jag att gråta efteråt.

- Jag vet, sa han.

- Kommer du att hålla om mig efteråt?

- Nej, sa han och vek undan blicken. Inte en chans i helvetet at jag gör det. Han kysste

henne igen och drog av henne skjortan. Läppar kysste hennes kropp. Det fanns inget kärleksfullt i hans rörelser, och hon rörde sig knappt alls. De låg, och han kom på henne, inte i henne som alltid ville. Efteråt satte hon sig på sängkanten och tittade inte på honom. Han låg kvar och stirrade på porträttet. Kafkas ögon var inte dömande längre. När han reste sig upp och klädde på sig grät hon tyst med blicken vänd ner i golvet. Han knäppte skjortan, utan att göra fel denna gång, och öppnade dörren. Hon tittade efter honom med klara, blå ögon. Hennes blick fokuserade på en punkt precis ovanför hans ögon, någonstans i hårfästet. Han stängde dörren efter sig och lämnade rummet och kvinnan han älskade bakom sig. I vårljuset satt hon kvar en lång stund, ensam, och grät för allt hon ljugit för, och alla sanningar hon sagt.

Prefecten i Istanbul

Solen hade stigit ovanför murarna som omgärdade gården. De höga murarna stoppade allt ljus från sidorna och strålarna som färgade murens utsidor bländande pärlemorvita skulle snart värma upp staden Istanbuls innevånare från nattens dvala. En man skyndade över gården. Hans steg var ansträngda och han hade en käpp i ena handen. Han stannade med jämna mellanrum och lutade sig tungt mot. Skorna klapprade mot stenläggningen och ekade vidare över gårdsplanen. En yngre man steg in framför honom med händerna i kors över bröstet.

– God morgon, Khaled, sa han med en djupt sarkastisk ton i rösten.

– Hazared, svarade mannen som kallades Khaled med en lätt nickning. Han försökte skynda vidare men den yngre mannen klev in framför honom igen.

– Vet du vad det är för dag idag, Khaled?

– Söndag.

– Vet du var som är speciellt med idag?

– Ännu en underskön vårmorgon, håller du inte med?

– Spela inte dum, röt den yngre mannen till och blottade tänderna. Du vet att detta är din sista dag, va? Det sista var mer ett hotfullt konstaterande än en fråga, men Khaled suckade bara.

– Ja, det vet jag Hazared, men det är fortfarande söndag, inte sant? Du gör rätt i att minnas att även en gammal kobras gift kan döda. Hazareds ansikte förvreds till en demons ihopdragna.

– En gammal tjurig get, det är vad du är, spottade han. Imorgon är jag prefect här och du är skuggan som dagsljuset jagar bort, du

– Men än är jag inte bortjagad, röt Khaled. Seså, försvinn ur min väg nu, jag har viktigare saker att göra idag än att munhuggas med en osnuten valp.

Han slog till den yngre mannens smalben med käppen och gick snabbt förbi med svavelosande förbannelser flygande efter sig. Mycket tid hade redan gått förlorad. Värdefull tid Han var tvungen att skynda sig nu om han skulle hinna. Han hade inte missat det en endaste gång sedan han började arbeta här. Han skyndade in i huvudbyggnaden och uppför trapporna till höger om ingången. Han sparkade av sig skorna och tvättade kvickt fötter, händer och ansikte innan han fortsatte uppför spiraltrappan. Efter en lång stund kom han med flämtande andning ut på en av minareternas avsats. Det var härifrån böneutropen hade skett en gång i tiden, innan elektronik mördade själen i den. När han stod där uppe, lutade mot räcket, sprakade högtalarna igång. Han log och såg hur solen stred sig över staden och täckte allt från moskéerna till horhusen i gyllene ljus.

En historia om en kvinna

Solen stod högt och varm när vagnen kom fram till den lilla lantkyrkan. Den låg en bit från gärdet, men som tur var skulle hennes föräldrar också komma på begravningen och hade erbjudit sig att hämta henne utanför doktorns mottagning. Hon tittade på den torra och dammiga landsvägen som passerade i jämn takt mellan fötterna som dinglade över vagnens bakkant. Skorna hade hon tagit av för länge sen, det var för varmt att ha dem på när det inte var tvunget. Att skumpa upp och ner, fram och tillbaka bakpå vagnen var något hon hade gjort många gånger innan, men inte sen hon flytt livet på landet till förmån för Stockholm. Det kändes nästan ovärdigt, att skumpa runt som ett flickebarn. Hon var trots allt tjugofyra år fyllda, en fullvuxen kvinna i allas ögon utom hennes föräldrars, detta trots att hennes ögon ibland glänste med en nästan barnslig lekfullhet. Hon hade alltid sett yngre ut än vad hon var, med sitt mörka yviga hår och slanka, nästan okvinnliga kropp. Som en flicka innan hon blir kvinna, tänkte hon ibland när hon naken såg sig själv i den stora golvspegel doktorn vänligt nog hade ställt in i hennes rum. Ibland roar hon sig med att stirra sin egen reflektion i ögonen och försöka se vad andra ser i henne. Hon får ibland kommentarer av passerande på gatornas sena kvällar som får henne att rodna, smutsiga och vidriga kommentarer från munnar stinkande av öl och snus, men när hon väl står där framför ett skyltfönster eller vid en spegel är det nästan omöjligt att se vad andra ser i henne. Det enda hon är stolt över är hennes händer. Hon har långa fingrar och smala händer. Nästan som en drottnings, tänker hon ibland när ingen är därxxx. Drottning Kristin. Hon tyckte om sina ögon själv. De var mörka och djupa, den typen av ögon män kunde försvinna i hade hon blivit tillsagd. Mörka som skogstjärnar. Hennes far brukade säga att det är för att hennes mormor var zigenare, med en min av illa dolt förakt. Men när hon var liten flicka och skulle sova brukade hennes mor kammade ut hennes hår och tyst viska, så att far inte skulle höra, sagorna hon en gång fått viskade till sig innan hon skulle sova. De var om zigernarprinsessan Esmaralda, vars ögon kunde förtrolla de noblastes hjärta och själ. Men Kristin var en zigenarprinsessa lika lite osm hon var en drottning. Sådana saker görs inte av händer eller ögon, det förstår vem som helst. Hon var och skulle alltid vara bara Kristin.
Kyrkan var byggd i vit sten och hade stora, tunga ekdörrar med järnbeslag som stod på vid gavel. Inne i kyrkan var luften kall och doftade av mjukt av liljor. Inte som de kyrkor hon brukade gå till i sjömannakvarteren, som hennes mors tro påbad henne att besöka varje helg. De stank alltid av öl och piss och man var nästan alltid rädd när man gick därifrån om kvällarnaxxx. Hon hade nästan glömt bort att ta på sig skorna igen, men ingen hade märkt något och hon gled tyst in i kyrkan, och satte sig hos far och mor på en hård träbänk. Hennes ögon tog in allt, men fastnade på kistan i svart trä som stod bredvid predikstolen. Det var en fattig mans kista, i målad alm och inte polerad sten. Men Björn Björnsson som vilade däri hade också varit en fattig karl. Hans far hade varit kapten i karolinerna som dog när Björn var fjorton och en kanonkula hade tagit med sig hans arm på en vild flygfärd. Med en sjuk mor hade han ensam fått ta hand om gården när rikets pengar inte längre kunde köpa dagsverkares hjälp. Folk i bygden hade hjälpt så mycket de kunde, men med egna gårdar var det svårt att hitta tid och Björn fick arbeta sig nära kollapsens svarta kant i långa perioder. Men det var aldrig så hon skulle komma ihåg honom. Inte som en bruten och knäckt man. Hon mindes pojken hon lekt med vid stenbrottet inne i skogen. De hade delat sagor med varandra. Han var den enda som hade fått veta om prinsessan Esmaralda och drottning Selma. Han skrattade inte åt det, inte ens ett leende krusade hans läppar. Med lugna ögon betraktade han henne fåraktigt och lysande på hennes historier. Det var med Björn hon hade delat sin första kyss och till honom hon gett sitt tonåriga hjärta utan att någonsin våga berätta det. Prästens mumlade högt från predikstolen. Han var fet och med kal hjässa så när som på ett fåtal brandgula hårtussar. Han mässade med entonig röst böner både på latin och svenska. Kristin tittade på honom och tänkte att han både låter och ser ut som en man som älskar att höra sin egen röst mer än något annat. Hennes blick gled iväg och prästens ord blev till ett mummel igen, blev en del av bakgrunden som fågelsången och skogens sus utgjorde. Hennes tankar började gå sin egen väg, på det sätt som tankar gör när man låter dem vara i fred. Doktorns ansikte kom nästan direkt upp i hennes sinne. Hennes kära doktor Glas. Vad gör han nu, har han kommit fram till djurgårdsbrunn än? Hon rodnade i sin tystnad. Sitta på en begravning och tänka på doktorn! Men hon stoppade inte tanken. Gömde inte undan dem utan lät den fortsätta ströva fritt. Doktorn hade en speciell plats i hennes hjärta, det visste hon alltxxx. Han var bland de få som inte tittade på henne med den blicken. Med de där kisande ögonen som betraktar ett farligt djur. Men inte som den där vedervärdige prästen som besökte doktorn ibland. Hon hade fått blickarna sedan hon var barn och var van vid både dem och spe som gled av henne som vatten på en gås. Men prästens blick hade inte varit den hon kunde, den av hat. Han hade stirrat på henne med ögon fyllda av fruktan första gången han såg henne, inget annat. Hon hade gjort stek till herrarna den kvällen, med majrovor, kol och vin. Doktorn hade särskilt bett om maten.
- Får se hur gamens mage mår efter det, hade han skrockat för sig själv. När hon hade tagit in steken till dem hade prästen fått något paniskt i blicken, som om han hade sett hin håle själv rullandes en serveringsvagn i skinande ek. Den natten hade doktorn kommit till henne efter prästens hemgång och kysst henne god natt. Det hade aldrig hänt innan, och aldrig efter det. En enkel kyss på pannan, inget konstigt om den hänt mellan ett par eller en mor och dotter. Men det var inte mellan en mor och dotter. Det var mellan henne och doktorn.

Prästens mummel upphörde. Alla reste sig upp i bänkraderna, inklusive hon själv om än lite för sent. En gammal och onaturligt fet kvinna med grått ansikte gav henne en lång blick och trots att Kristin vek undan blicken stirrade kvinnan med vattniga ögon på henne en lång bit in i att psalmen hade börjat. Kristin sjöng med så gott hon kunde, hennes tankar drev iväg hela tiden och hon hade svårt att fokusera blicken på något. Prästen, den feta kvinnans nacke och prästen igen, till podiet och fönstermosaikerna med Jesus på korset. En man nös. Den röda och blåa vårsolen genom fönstrens gjorde att man kunde se dammkorn i luften runt honom öppnas upp som en bred allé. Varför kunde hon aldrig älska de män gud ville att hon skulle älska? Hennes första kärlek sitter hos Sankte Per och hade hon inte kommit iväg till Stockholm hade hon suttit i änkekläder vid tjugofem års ålder. Hon hade älskat en annan man, eller älskade, men doktorn hade med undantag av en enskild kyss på kinden aldrig märke till henne. Hon hade hoppats att hennes berättande till begravningen skulle provocera fram någon form av reaktion, men icke.
– Jag äter på djurgårdsbrunn, hon skall inte oroa sig, sa ha utan att verkat ha reagerat på vad hon sa Hon hade övervägt att berätta vem begravningen var för, men hade ingen lust att ge doktorn alla bitar i hennes privatlivs pussel. Hon betvivlade dessutom att han skulle reagera på upplysningen. Psalmen var slut och hon satte sig ner igen, stirrade enfaldigt in i nacken på mannen framför. Varför hade hon farit med osanning om en sådan sak inför doktorn, frågade hon sig själv. Hon hade försökt få doktorn att märka henne innan, men utan framgång. Hon hade till och med flera gånger köpt nya lakan och bytt gardiner i hans rum, allt för att han skulle märka av henne. Dem där inne var föresten slitna, hon var tvungen att byta dem så snart hon hade tid. Hon hade köpt ett par vackra vita, med slingrande mönster på hötorgsmarknaden i höstas. Efter det hade de mest legat i ett skåp i hallen. Det var kanske dags att byta de mörka där inne, de såg dammiga och slitna ut, nästan sjabbiga. Hon blev nästan kallsvettig, tänk om doktorn hade märkt det och bara väntade på att hon skulle byta dem. Han hade blivit ond på henne för mindre saker. Det skulle hon minnas, hon fick göra det så fort det fanns tillfälle. Hon reste sig upp tillsammans med de andra och tillsammans bildade en lång rad i mittgången. Hennes mor sköt en blomma i handen på henne och tog henne under armen. En vit lilja. De var först i kön nu. Kistan stod framför dem, iskallt svart i furu. En fattig mans kista. Det låg blommor ovanpå den, rosor, liljor och skogsblomster. Hon hade inte sett den ordentligt innan, hennes tankar hade inte kopplat ihop kistan med vad som var däri. Vem som var däri. Där ligger han, tänkte hon och kände hur benen svajade till under henne. Greppet i armen blev fastare, men hon var knappt medveten om det. Den svarta kistan upptog hela hennes sinne, allt annat var borta. Hon var borta. Den cirklade framför henne. Det var som att dess färg sög åt sig allt ljus tills bara den var kvar. Stal lyckan ur världen. Han var död. Tanken hade inte korsat hennes hjärna innan. Det var första gången någon hon älskat försvunnit. Rest iväg för att aldrig komma tillbaka. Hennes ögon fylldes med ens av tårar. Den fasta handen på hennes arm höll upp henne och ledde henne ut från kyrkan. Jag måste byta gardinerna, så fort jag kommer hem, var den sista tanken som gick igenom hennes huvud innan solen omfamnade henne.

# 1

Varför regnar det alltid när jag vill gå ut?